På 1700-talet betraktades hallonen som ett botemedel mot hjärtsjukdomar.
Sanningshalten i detta är tveksam, men färska hallon fungerar åtminstone som ett milt laxermedel.
De torkade och fermenterade bladen (eventuellt också blandade med björnbärsblad) kan däremot bryggas till te och drickas som stoppande medel vid diarré.
Utvärtes användes teet som gurgelvatten vid mun- och svalginflammationer och även blandat i badvattnet vid behandling av svårläkta sår.
Torkade vildhallonblad anses stimulera mjölkbildningen och motverka mjölkstockning vid amning/digivning hos människor och djur.